Börja aldrig en mening i diskussion med - jag tycker UTAN använd istället jag känner.

Säger du att jag TYCKER så har du mindre sagt fått personen att känna sig lite hotad, anklagad och påhoppad. Vilket ofta leder till att man bara vill ge igen och börja anklaga tillbaka. Men säger du istället - jag KÄNNER, så har du lagt fram dina kännslor vilket låter mildare. Vilket mer låter som att du vill få förståelse och inte vill anklaga.

Detta innebär att man försöker få en lösning i diskussion t.ex Då använder man sig av frågor. Har din partner/vän sagt typ- jag tycker aldrig du lyssnar på mig, du gör ju aldrig som jag säger! Ställ då frågor, kanske.. - varför tycker du så, vad har fått dig att känna detta, vad kan vi göra åt detta m.m Detta leder ju till att man skalar av problmen vilket sedan kan leda till en lösning. Detta känns ju mycket bättre än att man ska vara sur, för oftast kan man ju inte göra någonting åt det som hänt..eller hur? Man kan ju istället försöka lösa detta. MEN om man då istället i denna diskussion/påståelse skulle börja anklaga tillbaka med att kanske säga - jaha men du minns du förra veckan då när jag bad dig plocka upp dina smutsiga sockar från golvet, gjorde du det då!? NÄH! Dt gjorde du minnsann inte! Detta blir inte bättre eller vad tycker du? Det leder ju bara till en kamp om vem som ska va bäst eller ha rätt. Man försöker överträffa varandra hela tiden. Eller att försvara sig med att säga - jaha ok..men jag lyssnar ofta vad du säger, men ibland så lyssnar aldrig du på mig och bla bla..de är ju inte heller en lösning för det leder till slut också bara in till en kamp om vem som har rätt.

Så ställ frågor, lyssna. lös problem...

Mitt i ett bråk, gör något oväntat..räck ut tungan så där barnsligt som man gjorde när man va liten, klappa personen på kinden, ge en puss, dansa, säg nått kul, börja le..ja lovar till slut kommer han/hon bli smittad och börja le tillbaka, säg något fint. Detta hjälper verkligen att bryta isen, Danny gör jämmt detta och jag går på det varje gång när jag bestämmt mig att vara sur...vilket inte blir så länge utan slutar med en kram och suckar, va dumma vi e, varför bråkar vi om en sån här liten sak?

Det är aldrig lätt när man blir sårad. Men det är heller aldrig kul att vara arg och sur. Har DU sårat någon lyssna alltid, börja inte försvara, anklaga eller ta upp förflutet. Bara lyssna. Även om du inte alltid tycker att den andra personen har rätt så lyssna än då och säg förlåt. För hur svårt är det egntligen att säga förlåt? När man vet att det kan betyda mycket mer för den andra personen.  För även om du inte uppfattade det så här så känner den andra personen så, och nästa gång kanske det är du som tycker något. Vist vill man då få förståelse och att personen lyssnar? Det tycker jag. Och det leder ju ofta till att man blir sams snabt igen. Vist nu beror det så klart på vad det är, men små saker som kanske inte egentligen är så himla stora utan mest var missuppfattningar mellan er båda borde man väll ändå kunna lösa, eller?